Det finns pingviner i himlen

Det är svårt att beskriva hur maxat livet på Antarktis är. Sarah och jag ler konstant. Charmiga pingviner, gigantiska valar och otäcka sälar. Igår kom Elias, en av de andra passagerarna, fram och berättat att han badat. Han är 74 år, men berättade lyriskt om hur livet nu börjat på nytt. Så känns det. Hela tiden. Jag kommer behöva springa en hel dag för att komma ned på jorden när jag kommer hem.

Vad gäller löpningen så går det sådär. Så fort båten har legat stilla och vi inte gått i land har jag kastat mig på löpbandet. Varje dag har dock innehållit två landsstigningar och väl omgiven av pingviner har jag inte velat skynda mig tillbaka till fartyget utan snarare dröjt mig kvar på de soldränkta isbergen. Backträningen har det dock blivit eftersom vi klättrat uppför många berg. I morse passerade vi draksundet. Alla passagerare uppmanades att ta sjösjuketabletter, vilket jag gjorde innan jag försökte hålla ballansen på träningscykeln. Det gick helt okej. Enligt expeditionsledaren Anja är den största utmaningen för passagerarna ombord att släppa kontrollen. Jag kämpade med det i några dagar, men har precis som alla andra anpassat mig till det okontrollerade livet till havs. Självklart vill jag fortfarande springa ett bra Boston Marathon, men Antarktis kommer att vara värt varenda minut som sinkar mig på grund av att jag inte kunnat träna.